Om “de gode, gamle dage”…

– Det var inte bättre förr. Det är bara jävligare nu.

Peter Törnqvist

Her er lidt mere om götebörgaren fra Wikipedia:

Peter Törnqvist, svensk författare och översättare, född 1963. Född i Stenungsund och uppväxt i Småland och Västergötland. Efter diverse arbeten, bl a på torvmosse (vilket beskrivs i ett avsnitt av romanen Kioskvridning 140 grader) har Törnqvist studerat vid Göteborgs och Umeå universitet och gått skrivarlinjen på Nordens Folkhögskola på Biskops-Arnö. Debuten kom 1998 med novellsamlingen Fältstudier, som fick goda vitsord i pressen. Törnqvist blev av tidskriften .doc utvald till en av de 20 bästa nya författarna under 1990-talet, och hyllades allmänt för sin personliga språkbehandling och sina originella historier. Bland novellerna utmärker sig särskilt ”Anmäld saknad: skridskoåkare med vinge”, ”Den sjunkna bronsåldersskogen i Nommen” och ”En kärlekshistoria”.
Originaliteten spetsades till åtskilligt med uppföljaren Lövsågare, innerkurva från 2003, som med egensinne och språkbehandling utöver det vanliga slog sig in som en modern klassiker i den svenska litteraturen, och stärkte Törnqvists ställning som betydande berättare och språkekvilibrist. Så här låter det till exempel i en passage i det längre stycket ”Vintergång”: ”Vimplarna på golfbanan kastar sig hit och dit som ideologier. På åsen ovanför: en bländvit skvadron ensilageklot. Blickstilla väntar de på signal.
I januari 2010 kom Törnqvists första roman, Kioskvridning 140 grader, med undertiteln en wästern, som mestadels utspelas i småländska Westra Härad under ett antal uppväxtår på 1970-talet. Karaktärerna bär sådana namn som Pjäta, Brajton, Lille-Ljung och Tjippen. Liksom i Törnqvists andra böcker andas Kioskvridning 140 grader lika delar svartsyn som livslust, lika mycket melankoli som att med språket söka betvinga sig själv och sin omgivning; mjölka ur den en förståelse och en mening.
Törnqvist har periodvis arbetat som kolumnist bl a i Göteborgs-Posten och har parallellt med författandet varit översättare och översatt åtskilliga böcker från norska och engelska. 2005 vann han tidningen Vår Bostads novellpris på 50 000 kronor för den fantasifulla och finstämda novellen ”Barndvalan”.
Peter Törnqvist är i maj 2010 aktuell med den likaledes aktuella skrönan ”Hjalte, bryllupsgrisen” i nättidskriften Ett lysande namn, där han också gjort en inläsning av denna novell.

Bibliografi
1998 Fältstudier (noveller)
2003 Lövsågare, innerkurva (prosa)
2010 Kioskvridning 140 grader – en wästern (roman)
2012 Innan proppen går: och andra kväden för hushållsbruk (kväden)
2013 Upprop i dikesfaunan (prosa)
Översatta verk i urval[redigera | redigera wikitext]
2004 Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg
2004 På andra sidan sanningen av Beverley Naidoo
2007 Svart elfenben av Arne Svingen
2009 Manuskriptet av Henrik H. Langeland
2012 Rubato av Lars Amund Vaage

At omtale mig som en “late starter” er en underdrivelse…

Det er delvist van Morrison’s skyld, men mest Terje Søimer’s! Foto: Reichsfürst

Jeg er født tidlig i okober 1954. Hjemme får vi “fjernsyn” i 1966. Ikke blandt de første i bygden, sikkert hellere ikke blandt de sidste.
Tidlig i 80’erne bliver jeg skilt og midt i kaoset siger min nyfundne ven Terje med megen forundring: – Har du ikke pladespiller?!!
Hans næste spørgsmål er: – Har du penge?
Jeg bekræfter at være indehaver af ovennævnte.
Terje beordrer mig til at følge med, og efter en lille time er jeg indehaver at et stereoanlæg fra Askim Glas & Elektriske.
Samt van-Morrison for dummies og Donald Fagan’s sidste.
Nogle tusind kroner fattigere, men meget rigere!
—
Ca 1000 LP’er senere befinder jeg mig i Kongens København.
Van Morrison udgiver et nyt album – “The philosopher’s stone” (1998).
Jeg er tidlig ude på udgivelsesdatoen.
Forventningen hos pladekøberen er høj.

I butikken står en 16-18 årig tyggegummityggende pige.
Jeg frembringer mit købsønske.
Hun sige- No problem og lægger en CD på disken.

Nej, nej, replicerer jeg hurtigt. Jeg skal have den på LP!
Den tyggegummityggende ekspedient er meget tydelig i sit svar til dinosaurus-kunden (mig).
– Den kommer ikke på LP!
Og lægger til:
– Vi har den hellere ikke i 78-format!

Jeg ved hvad klokken er slået, køber CD-pladen og går ud og indkøber en CD-spiller!
(Og køber følgende hele min pladsamling om igen – på CD)

I dag har jeg endnu ikke opfattet hvad MP3 er for en størrelse, men jeg lytter dog til radiostationerne DR1 og SR1 via min mere eller mindre smarte telefon.

Og jeg kan ikke lade være med at tænke på de sosuassistenter på plejehjemmet som skal hjælpe mig i slutningen af mit liv.
Når jeg fremfører mit ønske om at høre “Summertime in England”!

Good Luck! too us all!<a

Om at lukke øjnene…

Det officielle Nobel-foto af Albert Einstein 1921

– Verden er et farligt sted at leve. Ikke på grund af de onde, men på grund af de der ikke gør noget med dem.

Albert Einstein

Om nattehimlen…

Foto: Mchael J. Bennet

– den väcker aldrig glömda frågor om hvad som fanns före fråger fanns.

Nils Ferlin

Her er mere om Nils Ferlin fra svensk Wikipedia:

Nils Johan Einar Ferlin, född 11 december 1898 i Karlstad, död 21 oktober 1961 på Samariterhemmet i Uppsala, var en svensk poet. Hans far, Johan Albert Ferlin, var redaktionssekreterare på Nya Wermlands-Tidningen.
Ferlin räknas som sin tids förgrundsgestalt bland Klarabohemerna.

De första åren
Nils Ferlin växte upp i Karlstad och Filipstad som son till redaktören Johan Albert Ferlin och Elin Nathalia. Släkten Ferlin kommer från Dalsland. Farfadern. kyrkoherden Johan Ferlin, var den förste som bar namnet. Familjen hade tre barn: Lisa, född 1896]], Nils och Ruth född 1900. Nils Ferlin gick i ”goda” skolor. Först kom han till en skola som hörde till småskoleseminariet, men sedan började han i Andersson & Poignants privatskola ”för bättre gossar och flickor”. I augusti 1908 skedde en stor förändring för familjen Ferlin. Fadern fick en ny tjänst som huvudredaktör för den nystartade tidningen Bergslagen i Filipstad. Det innebar en förflyttning från en livaktig regementsstad till en småstad. Nils började i realskolan den hösten.
Efter ett halvår kom Johan Ferlin i konflikt med tidningens ägare och lämnade tidningen. Han var alltså arbetslös familjeförsörjare och ny i en småstad. Han sökte sig tillbaka till gamla kontakter i Karlstad. Där hittades han död i Klarälven den 12 oktober 1909. Elin Ferlin bestämde sig för att stanna kvar i Filipstad med barnen. Nils Ferlin blev populär i skolan, både bland lärare och skolkamrater. Lärarna lade märke till hans begåvning och tyckte att han var en ovanlig elev.

Ungdomsåren
Karl Göte Bejemarks staty över Nils Ferlin på Nils Ferlins torg vid Klarabergsgatan i Stockholm
Nils Ferlin tog realexamen våren 1914. Han visste inte vad han ville syssla med så han tog de jobb han kunde få. Mest var det kortvariga anställningar som att såga is på sjön eller stå i bokhandel i Filipstad. År 1915 kom han till Stockholm där han genom sin morbror fick en elevplats på skolskeppet Abraham Rydberg. Han avgick med bra betyg och sökte sig vidare i sjölivet. Efter att ha mönstrat på den kända barken Anton av Väddö, där livet ombord var råare, lämnade han fartyget i förtid och därmed sjömanslivet för gott.
I Filipstad utvecklade Ferlin sina talanger som underhållare. Första gången han stod på en scen var i Ordenshuset 1918. Då sjöng han kupletterna Potatisvisan och Surrogatvisan.
Perioden fram till 1920 sökte Ferlin sig fram. Han hade många talanger. Ungdomsåren i Filipstad hade många inslag på gott och på ont. Eftersom han var så hjälpsam blev han en förebild. En annan sida var det periodvisa festandet. Hans mor och syster Ruth Ferlin hade flyttat till Stockholm 1916. De bodde i en lägenhet på Rörstrandsgatan 40 i Birkastan. Det blev också Nils Ferlins hem, dit han alltid återvände efter sina olika expeditioner.
Han gjorde sin värnpliktstjänstgöring vid Göta Livgarde 1920. Samma år anmälde han sig till Elin Svenssons teaterskola på Kungsgatan i Stockholm. Bland kamraterna fanns: Elof Ahrle, John Elfström och Harald Beijer. Det var de som fick Ferlin att upptäcka Dan Andersson. Han blev en av de poeter som Ferlin helst reciterade. Tjugotalet blev ett skådespelardecennium för honom. År 1922 åkte han tillbaka till Filipstad där han skapade ett teaterliv med återkommande revyer. Han skrev även schlagertexter. Många av texterna skrev han tillsammans med Gustav Andborg.

Författaråren
Nils Ferlin författande i krogmiljö
I slutet av 20-talet började Ferlin även att skriva dikter. Hösten 1929 hade han fått ihop en bunt, utformade med Nils Ferlins tydliga bläckpennestil. Dikterna visades för ett antal personer som tyckte att de var bra. Den 10 december 1929 skrevs ett kontrakt med Bonniers förlag, och den första diktsamlingen En döddansares visor låg ute i bokhandeln i april 1930. År 1933 kom nästa diktsamling. Den fick heta Barfotabarn. Man märker en anknytning till folkvisan genom hela Ferlins diktning.
Ett av Nils Ferlins stora livstrauma inträffade i december 1936, då modern Elin, hans stora stöd i livet, avled. Det följande året blev svårt, men han var inte ensam. Han hade sina systrar och deras familjer. Under 1930-talet hann Ferlin även med att skriva texter till visor i hörspelen: Marknad och Staden, Auktion och Byn. Efter Barfotabarn hade Ferlin fått ett stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond. Han kunde därför unna sig att ta sommarledigheter, helst på öar som Möja och Öland. I november 1938 gavs nya dikter ut under titeln Goggles. De 2 200 exemplaren såldes ut på en vecka. Tonen i dikterna hade djupnat. Några dikter skrevs efter en upplöst kärleksaffär. Ännu starkare känslor ligger bakom en svit dikter till minnet av modern. Cirkus är den mest kända av dem: Jag lärde mig gå på händer och strax måste mamma se …, När skönheten kom till byn och En liten konstnär är tonsatta av Lille Bror Söderlundh.

Henny och Norrboda
År 1938 träffade Nils Ferlin Henny Lönnqvist första gången på en fest som konstnären Roland Svensson hade ordnat. Lönnqvist bodde i Helsingfors men var på besök i Sverige. Den veckan möttes hon och Ferlin varje dag. Under krigsåren skrev de brev till varandra. År 1943 var Ferlin med en grupp författare på Helsingforsbesök och då blev det åter några intensiva dagar. År 1944 hade Henny Lönnqvist en längre tids tjänstledighet som hon tillbringade i Stockholm. Både hon och Nils Ferlin var överens om att de hörde ihop och de förlovade sig samma år.
Nils Ferlin lämnade sitt liv i Klarakvarteren. Han och Henny Lönnqvist hyrde Lillstugan, ett litet hus i Penningby, inte långt från Norrtälje. Nils arbetade med en ny diktsamling. De bestämde att de skulle gifta sig och de vigdes i Stockholms rådhus den 22 februari 1945. De hyrde Lillstugan för ett år till och fick sedan möjlighet att ropa in ett större hus, Norrboda, på en auktion.
Ferlins liv hade varit slitsamt. Han hade farit illa med sig själv sedan ungdomen. Bohemgängets diet var ju kaffe, cigaretter och sprit. Lönnqvist blev en räddande ängel för honom och deras tid tillsammans blev lycklig. Deras vänner kom på besök. Gunnar Ekelöf och hans fru Ingrid bodde under några år inte långt från Norrboda och de umgicks flitigt. Till de mörkare inslagen hörde Ferlins depressioner och plågsamma reumatism som krävde sjukhusvård. När Nils gifte sig var han 47 år. Året innan hade han arbetat med att välja ut dikter till en ny samling. Med många kulörta lyktor kom ut på hösten 1944. Mycket av vikt hade hänt förutom giftermålet vid den här tidpunkten. Arne Häggqvists biografi om Nils Ferlin hade publicerats 1942 och samma år hade Nils utsetts till Frödingstipendiat efter omröstning bland landets studenter.
År 1948 fyllde Nils Ferlin 50 år och det firades med en stor litteraturfest och diktarhyllning. Året därpå åkte paret Ferlin genom Europa med bil. De besökte Frankrike, Schweiz och Italien och korsade Medelhavet för att även besöka Tunisien. Ferlin tilldelades Samfundet De nios stora pris 1950. Allt detta motvägdes av svåra depressioner och sjukdom. Nils Ferlins femte diktsamling fick namnet Kejsarens papegoja och kom ut 1951. Den såldes i 22 000 exemplar. Dikterna hade ett religiöst tema. År 1955 fick Ferlin ett av Sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademiens Bellmanspris.
Den sista diktsamlingen som Ferlin själv gav ut hette Från mitt ekorrhjul. Dikterna hade lite modernare former och han hade prövat sig på fri vers. Diktsamlingen kom ut 1957. Dikten I folkviseton är den ur samlingen som lever det självständigaste livet utanför bokens pärmar. Ett slags “förstudie” till denna dikt, med titeln Precis som förut, återfinns i Goggles från 1938 där inledningraderna lyder: “Mitt hjärta, sa du, var ditt. Ditt hjärta, sa du, var mitt. Och vackert du tyckte det lät…” Nils Ferlin blev 1960 den förste mottagaren av det nya Frödingstipendiet som Värmlands läns landsting hade instiftat.

De sista åren

Nils Ferlins gravvård på Bromma kyrkogård
Det sista året av sitt liv tillbringade han på sjukhus, först på Mörby lasarett utanför Stockholm, sedan på Samariterhemmet i Uppsala. Han drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled den 21 oktober samma år. Filipstad erbjöd en gravplats, men Nils Ferlin hade önskat att få ligga på Bromma kyrkogård i Stockholms län. Dit skulle hans mammas aska flyttas och där skulle även Henny Ferlin en gång få ligga vid hans sida.
På gravstenen står dikten “Inte ens en grå liten fågel”.
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
Nils Johan Einar Ferlin.
Ur Nils Ferlins efterlämnade dikter valde Henny Ferlin ut ett antal till diktsamlingen En gammal cylinderhatt, som gavs ut postumt 1962. I den finns Får jag lämna några blommor som har blivit tonsatt. Ett par år senare ställde Henny Ferlin samman en liten bok Och jag funderade mycket som kom ut 1965. Nils Ferlins fåordiga självporträtt finns med här. Boken innehåller även ett urval ur hans få brev, ett par diktarporträtt med mera. 1967 kom den nya bok som Henny Ferlin hade ordnat. Där ingick dikterna från Oxhälja, Julhälja och Påskhälja, det vill säga häftena från Filipstad 1922–1925 och urval av tonsatta dikter. Den fick titeln Får jag lämna några blommor. Henny Ferlin skrev senare sin egen bok Nils, ett försök till porträtt.
Med K G Bejemarks staty nära Klara kyrka i Stockholm, där skalden står på trottoaren mitt bland människorna, är Nils Ferlin åter i sitt Klara. Ett ord av Henny Ferlin får påminna oss om en sanning och tröst. ”Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.”
”Jag är ganska mager om bena”.

Nils Ferlinmonument i Norrtälje
Nils Ferlin är mest känd som författare och poet, men han hade även en skådespelarkarriär. Redan som sjuttonåring debuterade han på scenen, som statist i Oscar Wildes Salome, med Tora Teje i huvudrollen. Ferlin gick Elin Svenssons teaterskola i början av 1920-talet och medverkade i en mängd föreställningar hos olika resande teatersällskap. Han återvände under hela sitt liv till teatern, ibland som statist ibland som revyartist. Nils Ferlin hade också en talroll i en spelfilm, Elof Ahrles Sången om Stockholm från 1947, till vilken han också skrev flera sångtexter. Där kan man se hur skalden ringer upp en nattredaktör för att ändra ett ord i en dikt, varpå han senare ringer en gång till och ändrar tillbaka.
Till dem som tonsatt Nils Ferlins dikter hör Gunde Johansson, Lille Bror Söderlundh, Johnny Bode, Ove Engström och Rolf Wikström.
Den kanske mest kända strofen i Ferlins lyrik är: ”…jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals” (En valsmelodi).
Ferlin står staty nära Klara kyrka, på Klarabergsgatan i Stockholm, på torget i Karlstad och sitter staty på torget i Filipstad.
Nils Ferlin tilldelades Frödingstipendiet 1942.
Inom ramen för ett projekt kallat “Poesi på väggarna” uppfördes år 2003 Stjärnorna kvittar det lika, ur En döddansares visor (1930), som väggdikt på De Sitterlaan 18 i hörnet av Van der Waalsstraat i den holländska staden Leiden.

Kända dikter

Infall (”Man dansar däruppe … Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv.”)
Du har tappat ditt ord (Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu förrn vi föser dig bort, du barfotabarn i livet.)
På källaren Fimmelstången satt Lasse Lucidor

Kända visor/tonsättningar

Barfotabarn (“Du har tappat ditt ord …”) – tonsatt av Ove Engström
Den stora kometen – tonsatt av Lille Bror Söderlundh
En liten konstnär (”Vinden är vresig, …”) – tonsatt av Lille Bror Söderlundh
En valsmelodi – tonsatt av Lille Bror Söderlundh
Får jag lämna några blommor – tonsatt av Lille Bror Söderlundh
Gårdstango – tonsatt av Nils-Eric Fougstedt
I folkviseton (”Kärleken kommer och kärleken går …”) – tonsatt av Torgny Björk
Med många kulörta lyktor – tonsatt av Ove Engström
Nasarevalsen – tonsatt av Josef Briné
När skönheten kom till byn – tonsatt av Lille Bror Söderlundh

Bibliografi

Nils Ferlins dikt Stjärnorna kvittar det lika som väggdikt i holländska Leiden
1930 – En döddansares visor
1933 – Barfotabarn
1938 – Goggles
1944 – Med många kulörta lyktor
1951 – Kejsarens papegoja
1957 – Från mitt ekorrhjul
1962 – En gammal cylinderhatt

Filmografi

1947 – Sången om Stockholm

Priser och utmärkelser

1942 – Gustaf Fröding-stipendiet
1950 – De Nios stora pris
1955 – Bellmanpriset

Karl Marx på 5 minutter. Hans sidste ord inklusive!

Vi kender alle hans “Das Kapital.”

Eller rettere: de færreste har læst værket og kan derfor ikke mene noget om det, men vi har en idé om værket present i vores bevidsthed.

Udover dét har vi en uklar bevidsthed om begræbet: “kommunisme”!

Karl Marx bliver født ind i en jødisk købmandsfamilie i Trier 1818. Han døde i sin yndlingssofa 65 år senere i London.
Kun 11 personer deltager i begravelsen.

Han deltager i den mislykkede revolution i Tyskland 1848-49, tager ud på en rejse via Paris og Brüssel, hvorefter han ender i London 1849.

Karl Marx mødte sin hustru mens de begge var tenåringer. De to fik seks børn og de levede et så fattigt liv, at Marx’s kone var fast kunde hos pantelånerne i London.

Parhesten – Friedrich Engels – var en rig fabrikantsøn, som til tider måtte sørge for Marx’s underhold.

Karl Marx fik øgenavnet “negeren” på grund af sin mørke hud. Konen kaldte ham “Mit lille vildsvin”.

Karl rygede og drak. Vin var det foretrukne, men øl gik også an. Der findes politirapporter om når politiet jager Karl og kumpaner gennem Londons gader.

Når Karl Marx ligger på dødslejet, spørger hans husholderske om han har noget at sige til de efterlevende.
Meget vred kaster han sin sutsko mod hende og siger:

– Ud herfra! Det sidste ord er for dem, der ikke har sagt nok!

Det blev hans sidste ord.

Unika glaskunst – igen!

http://admin.getanewsletter.com/t/pm/451103925359/

Så stiller Lars og Dan ud i Göteborg igen! Vernissage fredag og lørdag på Unikt glas, Kristinelundsgatan 10. Mød begge glasblåserne begge dage! Udstillingen står frem til 26.10.

Göteborg er tæt på alt! 3 timer fra København; 3 timer fra Oslo og omegn!

Klik på linket under billedet og se den officielle invitation!

Om at sige nye ting om gamle sandheder…

– Ingenting er så fastslået, at man ikke kan sige nogle nye ting om det.

Fjodor Dostojevskij

Forandringer tager tid…

Mohammed el Deeb

– Revolutioner tager generationer.

Mohammed el Deeb

Egyptisk rapper og hip-hopper. Tilskuer til demonstrationerne på Tahrir-torvet i Cairo, indtil han sprang over hegnet og blev for første gang i sit liv – demonstrant. Mod de muslimske brødrernes overtagelse af landet – valgt ind demokratisk; men som misbruger sin magt ved at indføre en enøjet, totalitær styreform.

Jeg tror manden har ret.

Revolutioner tager tid.

Han siger det tager generationer.

Om æbler der falder fra stammen…

Jeg har i dag været i det militære.
Nærmere bestemt Gardehusarregimentet’s 2. brigade, på kasernen i Slagelse.
Årsagen er værnepligtig 429914 Tingbjerg.
Alias Anton Gehl Skulberg – min søn.
Han hedder “Tingbjerg” fordi det er den sidste folkeregistrerede adresse han havde inden militærtjenesten.
Han har derfor mange øgenavne pga af navnet. “Ting”, “Tingeling” – opfindsomheden er stor i et så kreativt miljø som Gardarhusarregimentet, 5.uddannelses bataljon, 2. kompani 2. deling 2. gruppe, stueformand på stue 6, er. (så kom der endeligt et verbium!)

—

Lidt om æblet og stammen.

Min historie er historien om at være pacifist og militærenægter.

Dét var mit valg i min tid.

Hvad “Tingbjerg” vælger – det er hans valg.

—

Jeg som far har haft en fantastisk dag på kasernen.
Jeg har set at min søn trives, vokser, har styr på sit liv, har store successer som individ, er værdsat, har balance og en ro jeg ikke tidligere har set.

Jeg har også set “Tingbjergs” mor med et automatvåben i hænderne.

Dét havde jeg ikke set komme!

—

Næste kapitel for militærnægterens søn er sergentskolen.
Hans chancer er gode – med gode karakterer og anbefalinger.

—

Det siges at alt som går skidt; – det handler om miljø. Og dét der går godt handler om – arv.

Det er der hermed sat spørgsmålstegn ved!

Om at vide alt – bedre…

– Der findes få der ved alt, men mange som ved alt bedre.

Johannes Hohlenberg

Hvem var han?

Johannes Hohlenberg, Johannes Edouard Hohlenberg, 21.5.1881-10.5.1960, forfatter. Født i Kbh. (Holmens), død i Kbh., begravet Holmens kgd.
Efter at være blevet student 1898 uddannede H. sig, bl.a. hos K. Zahrtmann, som maler og levede som sådan 1906–11 i Paris hvor han var medlem af Le Salon de la Société Nationale og Salon d’Automne. Men det var som skribent han skabte sit livsværk. Efter rejser til Ægypten (1911–12) og Indien (1915) udkom nogle bøger, udsprunget af interesse for østens mystik: Yoga i dens Betydning for Europa, 1916, Kheopspyramiden og dens Hemmelighed, 1917 og Michel de Nostredame, kaldet Nostradamus, 1918, skrifter der fik stor udbredelse i teosofiske kredse i indog udland. En bog om Goethes Faust i det tyvende Aarhundrede. 1928 vandt anerkendelse i Tyskland. H.s hovedværk blev imidlertid de to bøger: Søren Kierkegaard, 1940 og Den ensommes vej. 1948, begge udkommet i flere udgaver og oversat til en række sprog, bl.a. japansk. Den første der vandt en forlagskonkurrence om den bedste danske biografi er en solid og åndrig skildring af’Kierkegaards liv, den anden en redegørelse for hans tanker. H. skildrer Kierkegaard som den enkelte, uafhængig af tid og miljø, eksistentialisten Søren Kierkegaard. 1926–40 udgav han Vidar. Nordisk tidsskrift for åndsvidenskap.
– Forsvaret for den enkeltes frihed og ret overførte H. til sin samtid i polemiske skrifter som Kampen mod staten. 1947, essays som Den trange port. Naar saltet mister sin kraft, Oslo 1948 og i tidsskriftet Øjeblikket som han udgav 1947–53. Et udvalg af artikler herfra om retsopgøret efter besættelsen, skrevet af ham selv og Peter Skov (1883–1967), blev udgivet under titlen Ansigtet bag Masken, 1955. H. der selv havde levet i Norge under krigen retter heri stærke beskyldninger mod samarbejdspolitikerne og den parlamentariske kommissions behandling af besættelsestiden. – H. var den typiske enspænder der næsten aldrig gik i arbejdsfællesskab med andre. Mens hans samtidskritik virker noget stereotyp har flere af hans kulturhistoriske værker, der vidner om et frodigt indre liv, kunnet leve videre.
Familie
Forældre: 2., senere 1. residerende kapellan ved Holmens k. Ove H. (1835–98) og Emilie Dahlerup (1852–1923). Gift 28.8.1931 i Kbh. (Petri k.) med Eli Wiersholm, født 14.9.1905 i Oslo, d. af kontorchef Peter W. (1858–1912) og Emma Grimstad (1878–1951).

(Kilde: Gyldendals Store Danske).